Det bästa med yrket

Trots föräldraledighet har jag de senaste dagarna återuppstått på kursen för att döma levande och döda i våra slutprov, ett mycket roligt arbete då man till exempel får sitta och diskutera spännande romaner med kloka människor som förstått och tänkt. Idag var det dessutom kursavslutning och farväl för alla våra deltagare (utom några lyckosamma med legitimationsyrken som får några extra veckor) som nu gått hos oss i 35 veckor. Det var tårdrypande avsked, stora ord och hjärtliga kramar och lyckönskningar till höger och vänster. Vi säger det varje år till eleverna och det är lika sant varje gång: “Den här gruppen har verkligen arbetat hårt och klarat av allt arbete vi lassat på dem, mer än någon tidigare grupp.” Det känns i alla fall som att kurserna blir svårare och svårare, men också bättre och bättre. Extra kul i år var att det funnits väldigt mycket samarbete, stöttning och vänskap i hela gruppen, över alla gränser i form av kön, språk, religion och ursprung. Tårar, irritation och konflikter har vi också haft, det ingår. Det visste vi redan innan och alla var medvetna om att den mörka tiden mellan november och februari är tuff, men alla våra deltagare är och bör vara stolta över det jobb de gjort.

Otroligt kul är att många redan har fått jobb eller jobberbjudanden, bland annat från praktikplatserna de haft på kursen. Varje person som berättar om sin jobbchans peppar resten av gruppen på ett fantastiskt sätt och det finns en genuin glädje över varandras framgångar.

Vad är då det bästa med yrket? Ni lärare vet redan: ELEVERNA. Idag fick jag en lyckokänsla och blev väldigt inspirerad av att vara bland så många normbrytande människor! De är inga Svenssons, varken bildligt eller bokstavligt. De har andra erfarenheter och minnen, och oändliga kunskaper som jag aldrig kommer att få, och jag känner sannerligen att de berikar mig och vårt samhälle. Om folk bara visste vilka resurser som finns i våra klassrum!

Som tur är får folk veta det nu, tack vare Korta vägen. På praktikplatserna har de imponerat på köttbergs-ekonomiavdelningarna och i Göran-sammanträdesrummen, och i väntrummen har patienter gråtit (sant!) för att praktiktiden är slut och praktikanten inte kommer tillbaka något mera. De förändrar, förbättrar vårt samhälle, och det är en ynnest att få vara en del av det. De flesta av våra deltagare har blivit placerade i fack och fått höra att det inte är någon idé att försöka fortsätta med sitt yrke i Sverige. Det går inte, det tar för lång tid, det är för svårt med svenskan, invandrare får inga riktiga jobb, tror du verkligen att du klarar det? Ska du inte jobba på äldreboende istället, doktorn? Därför är det en sådan SEGER nu när de märker att de KAN.

Som Dag Hammarskjöld skrev (och som vi brukar skriva på något veckoschema): “Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var.”

Har ni lika fantastiska deltagare på era kurser?

/En inspirerad, glad och tacksam Emil