Vi måste även prata om löpande intag

Chefen ger oss dagens “glada” nyhet. Om några dagar kommer sex nya elever att komma in i våra grupper. MEN! Inte på samma tider som de andra, nej de ska bara gå någon timme på eftermiddagen vissa dagar, heldag någon dag och inte alls en annan dag. Och var fjortonde dag byts dagarna.

Känns det igen? Någon försvinner på praktik varannan dag mellan 9 och 12, någon ska till sin lots hux flux och blir borta fyra timmar. Och så kursstart och kursavslut för olika personer varje vecka. Resultat: Läraren kan inte planera en kurs eller ens en lektion på ett tillfredsställande sätt, för hen vet inte vilka elever som kommer. (Jag tror att detta kan vara en stor anledning till att lektion.se blivit så populärt, vad tror ni?) Eleverna utvecklas inte som de ska eftersom de har missat hälften av undervisningen.

Vi kan inte ha det så här. Det är inte bra, inte för oss och inte för eleverna.

Det första problemet stavas Löpande intag. En jättebra tanke men katastrofalt i praktiken. Tanken är vad jag förstår att den nyanlände inte ska behöva vänta tre månader på att nästa kurs i svenska ska börja, och alltså gå arbetslös den tiden. Då är det bättre (i teorin) att börja på en kurs direkt. Dessutom är det jättebra för handläggaren på Arbetsförmedlingen som får bort människan från sitt bord och kan ta itu med alla de andra arbetslösa. (Visst brukar de ha ett par hundra klienter var, som de dessutom måste träffa fysiskt minst en gång i månaden? Inte kul att vara arbetsförmedlare nu för tiden när arbetsbördan är så stor.) Det stora problemet med löpande intag och individualisering av kurstider m.m. är att det inte finns lediga lärare som kan starta upp nybörjarkurser varje vecka, i alla fall inte i mindre städer. Alltså slängs den nyanlände in i en grupp som redan kommit en bit på vägen och får försöka hänga med så gott det går, enligt principen “alltid lär de sig något”.

Detta idiotiska uttryck. Det är faktiskt bättre för de allra flesta att vänta på en kursstart på rätt nivå än att hipp som happ hamna på en kurs där man inte förstår något alls de första veckorna. Dessutom är det dåligt för alla andra i gruppen eftersom kursens utveckling hämmas av att några inte hänger med.

Det andra problemet är lots och praktik och alla individuella insatser. Jag har tidigare skrivit om övertron på praktikens magiska kraft, och jag kan inte låta bli att irriteras över alla timmar och kronor som spenderas på alla dessa lotsar. Om de nu nödvändigt måste sitta så många timmar med lotsar, kan man då inte ta en veckas träff på heltid så att det blir avklarat någon gång? Att missa lektionstimmar för att gå till lotsar eller små snuttar praktik här och där är så himla onödigt när det är SPRÅKET de alla behöver förbättra. De behöver stora mängder lärarledd undervisning i en sammanhållen grupp med progression! Inte en massa annat, det kan man ta sen när de har lärt sig svenska ordentligt. Ska det vara så j-la svårt?

Jag kan förstå att en del inte är studievana och att en del inte lär sig bäst i klassrumsmiljö. En del elever blir less (leda?) väldigt fort av att sitta och ruttna bort i ett klassrum, det har jag förståelse för. MEN, jag tror att detta till stor del beror på och kan påverkas av lärarna. Med kompetenta, behöriga och duktiga lärare kan nog de allra flesta tillgodogöra sig klassrumsundervisning och bli duktiga INNAN de går ut på praktik, går till lotsar och allt vad nu Af tycker att de ska göra.

Eller är jag orättvis mot alla hårt slitande SFI-lärare nu? Rätta mig gärna!

Sammanfattningsvis tycker jag att det tyder på en respektlöshet mot undervisning och mot svenskämnet när man tror att det går att sätta in och plocka bort folk när som helst. Språkinlärning är i mångt och mycket något linjärt. Man får inte ut mycket av att lära sig bestämd form av adjektiv om man inte har lärt sig om bestämda substantivformer först, och man kan inte konstruera passivformer med bli om man inte var med förra veckan när de andra fick lära sig perfekt particip. Det går faktiskt inte. Så vad gör lärarna för att anpassa sig till denna för långt gångna individualisering? Jo det blir till att dela upp gruppen. De som kan perfekt particip sitter där, de som inte kan det sitter där. Var är läraren? Hos en eller hos båda, vilket betyder i bästa fall en halvering av den lärarledda lektionstiden, vilket i sin tur ger mycket mycket mycket sämre resultat.

Vi lärare måste säga ifrån. Vi måste förklara för dem som bestämmer varför in- och utkastandet av elever påverkar oss alla negativt. Men hur, när och var?

/Emil