Den bästa uttalsboken

Uttal, är det inte allas vårt sorgebarn? Speciellt vi som jobbar med intensivkurser, man hinner aldrig lägga så mycket tid som man vill på det, och inte alls så mycket som deltagarna skulle behöva. Ofta får man ta det i helgrupp också, vilket sällan är särskilt bra eftersom alla har olika uttalsproblem. Sfi verkar på många håll inte träna på uttal alls, för jag har träffat på ett flertal som gått länge på Sfi utan att känna till att det finns korta och långa vokaler och konsonanter, eller att det finns accent 1 och 2, eller att man inte ska betona frågeorden, för att nämna några exempel. Är det så att man skippar uttalet helt? Eller nöjer man sig med att träna vokalljud?

Min misstanke är att det hastas igenom, alla vokaler på en gång, lång och kort blandat, en gång i början av kursen och sedan är det bra med det. Ordbetoning och satsbetoning, vad är det liksom? Reduktioner? Pfft! Någon som fått lära sig på Sfi att vi inte säger HURR ÄRR DETT utan snarare hurere? Eleverna tror ju att man ljuger när man berättar om reduktioner.

Jag satt en gång på en konferens och häpnade över en talpedagog som kallats in på en kurs i svenska för att bättra på deltagarnas uttal. Talpedagogen höll ett föredrag för en blandad publik där många var lärare eller åtminstone “utbildare”, “coach” eller “pedagog” på kurser för invandrare, och berättade att det finns något som heter satsbetoning och att man kan ha långa konsonanter lika väl som vokaler. Publiken häpnade och klappade händerna. Jag och min kollega satt chockade över att det fanns lärare som inte redan kände till detta, och att man tycker sig behöva kalla in talpedagoger för att göra lärarens uppgift: att se till att deltagarna får ett vettigt uttal.

På mitt förr-förra jobb arbetade vi främst med två uttalsböcker, efter varje lärares tycke och smak: Hör och härma samt Så ska det låta. Den senare hade vi även i inläst variant i uttalsprogrammet Lingus, och det var ju lysande de få gånger programmet faktiskt fungerade. Stark nittiotalskänsla på det programmet, men bra innehåll och funktioner! Hör och härma gillar jag också, för den har inte så mycket krusiduller och text utan mest en massa ord som man ska repetera efter cd-skivan. Jag ger dock båda böckerna ett litet minus för att man gör den svenska som talas i sydligare delar av landet till standard, som till exempel att “fjorton” ska uttalas med enbart korta vokaler och lång assimilation! Dessa sydlänningar alltså… En del av uttalsövningarna fastnar i ens hjärna. Jag kan aldrig höra någon fråga efter mera te utan att tänka på “Mera te, herr Berghede?” från Hör och härma. Samma sak med “Dejuntedeattjantevill”.

Nu till den stora frågan. Vilken uttalsbok är bäst? Vad tycker ni, kära läsare? Gillar ni böckerna jag har skrivit om? Hur är det med Uttalsboken? Någon som har provat Vasaaru? Jag vill hemskt gärna ha tips på detta område! Även ni lärare som läser men som inte brukar kommentera kanske har något att tillägga?

/Emil