Barnsligt uttal

Emma skrev en intressant kommentar på mitt inlägg om uttalsundervisning, som fick mig att fundera vidare. Hur får man vuxna elever att ställa upp på uttalsträning? Engagemanget har jag främst haft problem med så till vida att många ibland inte trott på mig när jag beskrivit hur vi uttalar vissa saker, särskilt när det gäller reduktioner. En del tror att man luras när man berättar att vi oftast inte säger g:et i “jag” eller t:et i “mycket” och vill absolut inte ändra på sina hårda t:n eller g-ljud. Vokaler och ordbetoning tycker jag går bra om man gör det på ett skämtsamt sätt så att alla får skratta åt sig själva, även jag.

Barnsligt och fånigt har inte varit något problem för mig hittills, så länge man motiverar det man håller på med och förklarar att svenskarna inte fattar vad de menar om de säger “bannann” istället för “banan”. Någon enstaka törs inte bjuda på sig själv kanske, men det brukar ge med sig med tiden. I princip alla har ju svårt för något ljud, så det blir inte så att man pekar ut någon enskild. Jag tror det är väldigt viktigt att man påpekar felen extra mycket när det gäller uttal, och inte säger “bra” hela tiden, ifall det inte är bra.

Och så det här med sje-ljudet… I Umeå var det rätt besvärligt eftersom svenskarna där använder den främre varianten medan jag som kommer från Östersund använder den bakre (förutom i mitten och slutet av ord, för att komplicera saken ytterligare). Problemet var inte för eleverna att säga ett främre sje, utan att skilja det från tje-ljudet, precis som Emma säger med “könlitteratur”. “Tjugosju” är inte heller så lätt att säga.

Jag tycker att Så ska det låta har en bra förklaring om skillnaden mellan ljuden, om än lite barnslig. Man ska tänka på stora tåget och lilla tåget! Stora tåget är (främre) sje-ljudet och låter SCHHH – SCHHH – SCHHH när tåget kommer in på stationen. Lilla tåget låter tj-tj-tj-tj när tåget är på väg att få upp farten och lämna stationen. Supersmart!

Här i Östersund har alla elever jag haft hittills använt det bakre sje-ljudet, som dialekten kräver, och ingen har överhuvudtaget anmärkt på det eller klagat på att det är svårt att säga, vilket mina elever i Umeå gjorde. En del av eleverna i Umeå föredrog främre sje för att det var lättare att säga, men när jag berättat att de flesta i södra Sverige använder det bakre sje-ljudet ville de hellre satsa på det. De tror väl att det är bättre att bo i Stockholm än i Västerbotten, gillar att stå och vänta på tunnelbaneperronger kanske…

/Emil, säsongens första dag med snöbollskramande på Frösön!